Mina starkaste upplevelser från andra sidan

Jag är uppvuxen i en släkt där tron på andra sidan alltid har varit stor. Min mamma och hennes syskon har alltid pratat och berättat om olika upplevelser. Nyligen fick också veta att min morfar hade en väldigt stark tro på andra sidan. 

Jag själv har också alltid haft ett stort intresse för det ockulta och andra sidan, men mina upplevelser med andra dimensioner har kommit på senare tid, vad jag har trott iallafall, tills det nyligen har gått upp för mig att jag har haft kontakt med andra sidan under längre tid än vad jag själv förstått. Mer om det i ett senare inlägg, då jag i detta inlägg kommer att berätta om mina tydligaste möten med andra sidan. 

Flickan bredvid sängen

Min riktigt första tydliga bevis på att det finns en andra sidan kom till mig när jag var 19 år gammal. På den tiden bodde jag fortfarande kvar i min hemstad Örnsköldsvik. Dock var jag påväg därifrån så tillbringade så ofta jag kunde ledig tid hos släkt nere i Eskilstuna, staden som också skulle bli min hemstad under de kommande 7 åren. 

När jag var på besök hos min släkting och dennes sambo en gång hände vad jag då tyckte var en märklig upplevelse. Dagen och kvällen flöt på som vanligt när jag var hos dom på besök. Jag blev väl omhändertagen med dryck och tilltugg. Stillsamma stunder med mycket prat om livet i stort och smått in i småtimmarna. Som vanligt när där på besök fick jag låna gästrummet som låg en trappa ner, somnade alltid gott i det rummet då det var inrett i en lugnande miljö. Det hör också till ovanligheterna att jag vaknar på natten, än i dag så gör jag inte det, somnar och sover alltid igenom hela natten. Men den här kommande natten skulle avvika från det. Från ingenstans vaknar jag till, inte med ett ryck, men ändå snabbt och jag blev plötsligt klarvaken. Blicken hade jag i taket, men för att somna om lade jag om mig så jag hamnade på sidan och min blick flyttades från taket så jag fick en överblick ut över rummet. Då ser jag, en liten flicka sitta på mattan som ligger bredvid sängen. Hon sitter där och leker med några saker, jag uppfattar inte riktigt vad hon leker med men antar att det var hennes leksaker. Jag har aldrig sett flickan tidigare och det finns inga barn i hemmat jag är och besöker. Tankarna hos mig är tom, men min kropp känner ett välbehag och jag bara ligger och iakttar flickan som är fullt upptagen i sin lek. Efter en stund lyfter flickan sin blick och möter min blick, hon ger mig ett stort leende och försvinner ut i tomma intet. Jag sluter mina ögon undan att analysera vad som hänt och somnar återigen om. 

När jag vaknar på morgonen efter börjar jag fundera på vad som egentligen hände. Kliver upp för att äta frukost och träffar kvinnan i huset i köket när jag håller på att hälla upp mitt kaffe. Jag berättar om min upplevelse för kvinnan, hur flickan jag såg på natten såg ut och vad hon gjorde. Svaret förvånande mig. Kvinnan som bodde där visste direkt vem det var. Hon kände igen henne på min beskrivning, att det var hennes lillasyster som omkommit 15 år tidigare i en tragiska olycka med en lastbil. Flickan var då i 9 års ålder och kvinnan berättade att hennes lillasyster brukar vara hos dom på besök för att kolla att allt står rätt till. 

Barnsteg i vardagsrummet

Åren gick efter mitt möte med flickan i natten. Jag hade flyttat ifrån Eskilstuna och hunnit bo i Stockholm ett par år. Min son föddes på våren 2011, och strax innan hans födelse fick min mamma diagnosen  alzheimers. I och med jag fick veta att min mamma blivet sjuk tog jag beslutet att flytta upp till Norrland ett tag för att bo nära henne ett tag innan sjukdomen skulle ta över henne för mycket och radera ut hennes personlighet. Flyttlasset från Stockholm till Norrland bar av sommaren 2011. Som det alltid är vid en flytt så var det några veckor av kaos, inga rutiner i vardagen, byte av jobb, tiden för att skapa en ny vardag hade börjat. Ett par veckor gick och jag hade kommit iordning i det nya hemmet. Jag hade lagt min son för natten, och precis som jag är, sover han också genom hela nätter, något han gjort sedan han bara var ett par veckor gammal. Vid den här tidpunkten var han runt 5-6 månader gammal. 

Jag satt i köket för att återhämta mig från en vanlig dag som pappa till en liten bebis. Det var lugnt och stillsamt i lägenheten, och äntligen lite tystnad. Plötsligt hör jag små snabba barnsteg trippa snabbt över vardagsrumsgolvet, ljudet från små barnfötter försvinner lika snabbt som dom uppkommit. Och tystnande återfanns sig direkt. Men mitt lugn hade försvunnit, vad var det som lät? Min son kan inte gå, och han ligger och sover i sin spjälsäng. Jag förflyttar mig snabbt och ljudlöst in till hans rum för att se om han fortfarande ligger kvar. När jag står vid honom vid sängen så ser jag han ligga där och sova tungt. Men vem som sprang över vardagsrumsgolvet är för mig fortfarande okänt. 

Trollbord med Ulle Wageborn

Jag och Oscar startade Spökpodden sommaren 2019. Vi båda har haft stort intresse i detta lång tid men hade aldrig riktigt utforskat ämnet när vi startade podcasten. När vi hade spelat in vårat första avsnitt och släppt det till allmänheten så tog det fart på en gång, lyssnarsiffrorna sköt i höjden redan efter första veckan. Diana Wahlborg som var våran första gäst till Spökpodden tipsade om Ulle Wageborn, så vi tog kontakt med henne för att spela in vårat andra avsnitt (släpptes som avsnitt 6). I slutet av augusti 2019 åkte vi till Ulle för inspelning. Det blev ett bra och intressant avsnitt, jag och Oscar hade satt riktlinjer med vad vi ville att Spökpodden skulle vara för något, vilket vi saknade när vi spelade in avsnitt 1. Efter vi var klara med inspelningen med Ulle så föreslog hon att vi skulle köra något som hette Trollbord, något som var helt nytt för mig där och då, hade aldrig hört talas om det. Ulle förklarade snabbt hur det fungerade, och jag minns att jag tänkte att det låter ungefär som en variant av anden i glaset, vilket jag hade kört innan utan vidare upplevelser eller resultat. Jag var alltså skeptisk, både till anden i glaset och till trollbordet vi nu skulle köra. Vi satte oss ner, Ulle guidade mig och Oscar hur vi skulle göra för att vi alla tre skulle hamna i samma sinnesläge, något som tydligen skulle vara nödvändigt för att bordet skulle fungera. Jag var fortfarande skeptiskt, hur ska ett bord kunna övertyga mig om andra sidan. 

Vi började, Ulle frågade om vi hade någon från andra sidan med oss. Då känner jag hur bordet flyttar sig och ena benet lyfter sig. Ulle fortsätter fråga frågor till bordet och vi får svar om att det är en person som tillhör Oscar. Frågorna fortsätter och vi får svar tillbaka som är väldigt personliga, som bara Oscar och jag vet om. Hur kunde det vara möjligt minns jag att jag tänkte, det här är ju omöjligt att fejka. 

Efter den dagen har jag aldrig mer tvivlat på andra sidan, jag vet att den finns, nu är bara frågan hur jag ska kunna använda mig av den för att kunna ha ett så bra liv som möjligt innan det är min tur att resa vidare från det här livet. 

 

Kolla på klippet när vi kör trollbord med Ulle Wageborn här

Lyssna på när Ulle Wageborn gästar Spökpodden här

Vågar du följa livets flöde?

Vågar du följa livets flöde?

Här om dagen fick jag frågan om varför jag har bott på så pass många olika platser i Sverige. Jag tänkte efter en stund, tankarna åkte omkring i huvudet men jag fick inte riktigt ordning på att kunna ge ett riktigt svar. Jag ställde om frågan till mig själv i huvudet till slut, varför? Det är faktiskt enkelt, jag har bara följt flödet i livet, och det har tagit mig dit jag är idag. På sätt och vis. 

För nästan exakt ett år sedan ringde jag min bästa vän Oscar. Vi hade sedan tidigare jobbat ihop inom modebranschen, men vid det tillfället jag ringde Oscar så drev vi en podcast sedan ett halvår tillbaka. Vi hade inte riktigt fått ordning på den, innehållet var bra, dock så var varje avsnitt lite för olika varandra och vi kunde inte riktigt hitta vår målgrupp. Vi visste inte hur vi skulle ta podcasten vidare. Den dag jag ringde Oscar hade jag en annan idé. Jag visste att både jag och Oscar hade ett intresse för spöken, döden och andra sidan. Jag hade precis kommit in på en utbildning inom svensk besöksnäring. Jag upptäckte snabbt att det inte fanns någon riktigt bra aktör som anordnar resor till olika hemsökta platser i Sverige. Något jag kände var märkligt eftersom intresset för spöken och andra sidan har växt sig större dom senaste åren. Min idé var att anordna spökresor i Sverige tillsammans med Oscar. Vi pratade om snabbt i telefon och Oscar gillade min idé, men det saknades kapital. Och det saknades också kunskap i branschen då vi bara hade ett intresse i det övernaturliga men aldrig varit aktiv i Spöksverige. Vi funderade hur vi bäst skulle gå tillväga för att komma igång.

Det slog oss, vi har en podcast utrustning. Och vi har ett bra samspel när poddar ihop. Så början till Spökpodden föddes. Ett par veckor efter idén om spökresor spelade vi in första avsnittet med Spökpodden, att det kort därefter skulle vara Sveriges största alternativa podd hade vi ingen som helst aning om där och då. 

Men hur blev det såhär, har jag alltid valt att följa livets flöde och haft tillit till att universum ska hjälpa mig fram. Svaret är självklart nej. I mina unga vuxen år så valde jag oftast med hjärnan. Jag var dessutom less på skola så jag började jobba direkt efter gymnasiet. Valde jobb där jag fick en lön som var helt ok. Fick en vardag som rullade på. Jobb måndag till fredag 7-16. Ledig på helgerna, och som så många andra i vårat land ägnades helgerna åt att bedöva mitt sinne med alkohol. Jag var absolut inte olycklig, men jag var också väldigt långt ifrån att vara 100% lycklig. Åren gick och jag fortsatt med mina jobb, alltid typ av samma jobb, och som var socialt accepterat av min umgängeskrets. Jag visste att jag inte ville leva så, men min hjärna sa åt mig att det var så jag skulle leva. När jag fyllde 28 började jag inse att jag är inte menad till att ha den här typen av jobb, utan att jag är menat för något annat. Det var dags för en stor förändring i mitt liv, det kändes i mig, och jag kände att jag var tvungen att agera på det och lyssna på mitt inre istället för att lyssna på min hjärna. Mina jobb avslutades på det ena eller andra sättet, ibland frivilligt och andra gånger på grund av ett dåligt beteende jag hade i mig då. Känslan i min var att börja följa mitt hjärta och en en utbildning till inköpare börjades. Även fast jag kände mig osäker till utbildningen och att jag då inte kände mig tillräckligt vass för att kunna sitta i tuffa förhandlingar så följde jag känslan i mig och påbörjade utbildningen. Plötsligt under skolans gång fick en möjlighet att börja jobba på det företag i Sverige jag då tyckte var det absolut häftigaste att få jobba på – Sveriges största onlinebutik för manligt mode. När jag fick det erbjudandet bodde jag 100mil ifrån arbetsplatsen, vilket innebar att om jag tar det erbjudandet så kommer jag behöva göra om exakt allt i mitt liv. Flytta, avsluta kompisrelationer, säga hejdå till att ha bra kontakt med familj, till att byta till något helt okänt, flytta till en ort jag aldrig satt min fot i. En skrämmande förändring. Men jag gjorde den, jag kände att det var ett flöde i livet jag inte kunde blunda över, så förändrings gjordes. 

Jobbet på e-handels butiken var perfekt, jag fick jobba med det jag var utbildad till, hade härliga och bra kollegor. Produkterna jag arbetade med passade in i hur jag såg ut privat. Det kändes nästan som ett rån att gå till ett jobb där allt kändes roligt. Den chansen hade jag aldrig fått om jag inte hade följt livets flöde. När jag hade jobbat på butiken ett par år introducerades jag för en kille från Trollhättan. Han hade ett eget varumärke som han ville sälja till oss. Vi sågs på ett möte där den här killen skulle visa sina produkter, och redan från första stund när jag pratade med den här killen visste jag, det är något med han och mig, vi har något ihop som kommer utvecklas i framtiden. En känsla. Vet inte vart den kom ifrån men det var något med honom jag inte kunde förklara. 

Åren gick, jag arbetade hårt på arbetet för att göra karriär i bolaget. Jag och varumärkes killen hade fortsätt kontakt under åren jag jobbade på den arbetsplatsen. Men.. 

Efter 6 år på den arbetsplatsen dog något inom mig, och det dog plötsligt. Jag kunde inte arbeta kvar. Fick en avsmak från branschen och ville inte vara en del av den miljöförstörelse som modeindustrin bidrar med. Utan att ha någon riktigt plan sade jag upp mig från det jobb jag en dag 6 år tidigare tyckte var det absolut bästa jobbet man kunde ha. Återigen var det något inom mig som sade till mig att jag inte ska vara kvar, och jag var tvungen att lyssna på den känslan, jag måste följa flödet livet ger mig. 4 mars 2019 gjorde jag min sista dag, en otrolig känsla, det var skönt att lämna arbetet den gången. Även fast jag inte hade någon annan plan med vad jag skulle göra. Den här gången var förändring inte lika planerad och det var inte lika härligt. Jag visste att jag gjorde rätt på grund av känslan i mig. Men det var en mörk tid i mitt liv. En depression kom, och jag kände mig otroligt mörk i mina tankar i mina känslor. Jag hade dock en ljuspunkt i mitt liv. Innan jag slutade på arbetet hade jag börjat umgås med varumärkes killen mer privat, och vi hade bestämt att vi skulle starta en podcast ihop. Som jag kände när jag träffade han första gången hade vi skulle ha något ihop längre fram, så blev det. Jag och varumärkes killen, Oscar, jobbade ihop, och 6 månader efter vi började jobba ihop så hade vi Sveriges största alternativa podcast ihop – Spökpodden. 

Om jag hade fortsatt följt min hjärna som jag gjorde i mina unga vuxna år hade aldrig något av detta hänt. Jag hade förmodligen fortsatt jobba med arbeten som hade varit socialt accepterat i min umgängeskrets. Mitt liv hade förmodligen varit okej. Men jag hade inte varit så lycklig som jag är idag. På grund av att jag följde mitt flöde och mina inre känslor istället för min hjärna så får jag idag jobba ihop med min bästa vän. Och som inte det vore nog, så har även mina val att följa mitt flöde gjort så att jag har träffat min tvillingsjäl. 

Ni kan ha ett bra liv om ni väljer med hjärnan, men den dag ni väljer att följa erat inre så kommer universum och andra sidan att belöna er genom att ge er det bästa liv just ni kan ha. Frågan är bara om du vågar att göra den förändring som behövs? 

För att lyssna på Spökpodden, gå in på:

www.spökpodden.se

Spökpoddens YouTube

Till startsidan