Jag har äntligen hittat hem

Jag är född och uppvuxen i en mindre ort i Norrland. Yngst i en syskonskara av tre där mina föräldrar levde ihop, eller lever fortfarande ihop. Beror på hur man ser det. Min mamma var tvungen att flytta till ett hem för några år sedan då hennes sjukdom tog över för mycket vilket resulterade i att hon dessvärre inte längre kunde bo kvar hemma med min pappa.
Mitt barndomshem var en trygg plats, kanske inte så kärleksfullt och familjärt som man man ser på film eller läser om i böcker, men ändå trygg plats för mig att växa upp i. Min familj och min barndom var en typisk 80-tals-idyll där livet lunkade på som vanligt; inga större tragedier, endast några få dödsfall i släkten under årens gång, osv, men inget utöver det vanliga eller andra extraordinära händelser som jag var med om. Ett vanligt Svensson-liv helt enkelt.
Trots att jag växte upp i ett tryggt hem med allt jag kunde önska mig som både barn och tonåring har jag aldrig känt mig riktigt hemma i min egen familj. Jag har likheter med mina syskon och mina föräldrar, men det är ändå något som alltid har fattats. Även geografiskt så kände jag mig aldrig hemma i födelseort. Redan som 12-13-åring började känslorna av att vilja komma bort från staden och Norrland växa sig starka. Jag visste redan då att jag skulle flytta så fort skolan var över och förbi; min födelseort skulle inte vara min hemstad som vuxen. Det visste jag.
Jag tog studenten 2003, egentligen skulle jag ha tagit studenten 2002, men på grund av för mycket frånvaro under ett gymnasieår så var jag tvungen att gå om ett år. Någonstans i början av juni 2003 gjorde jag min sista skoldag – äntligen! Veckan efter skulle jag påbörja ett sommarjobb men under tiden hade jag fullt fokus på att hitta arbete på annan ort – allt för att komma bort ifrån min dåvarande hemstad.
När jag fyllde 20 så fick jag ett jobberbjudande i Eskilstuna som jag direkt nappade på. Nu gick det fort, jag fyllde år i slutet av juli och i början av augusti satt jag på flyget på väg till Stockholm för att sedan ta mig vidare med tåg till Eskilstuna. De här dagarna blev avgörande för mitt liv. Att ta ett sådant snabbt beslut resulterade i att Eskilstuna blev min hemstad i hela sju år.
Trots att jag trivdes bra i Eskilstuna och bodde där under så många år känner jag idag ingen hemlängtan dit. Flytten från Norrland har också gjort att jag inte har någon hemlängtan dit heller. Det är en stad där min släkt bor, men i övrigt är det bara en stad – inget jag saknar till eller längtar efter.
Efter Eskilstuna flyttade jag runt en del och har genom åren bott i Stockholm, Herrljunga, Borås och Göteborg. Alla dessa ställen har gett mig nya hem, nya livserfarenheter, nya arbeten, nya vänner och bekanta. Men forfarande har jag inte skapat band eller funnit hemlängtan till någon utav dessa orter.
Jag kom till Göteborg för några år sedan och här trivs jag, precis som jag gjorde i Stockholm och även i de andra orterna. Kanske är det så att jag till och med trivts bäst i Göteborg av alla de platserna jag bott på, men det är fortfarande en stad som jag är inflyttad till. Det finns inga känslor av att detta är hemma eller att det är Göteborg jag har sökt efter i mitt liv. Jag bor bara här just nu. Jag kommer inte alltid bo här, men nu gör jag det. Och jag vet att när jag flyttar kommer även denna stad att bli ännu ett minne – ännu bara en stad som jag en gång har bott i.
Det kanske kan låtas som jag flackat runt, att jag sökt och letat efter någonting att kalla hem. Men trots att jag flyttat runt så mycket under hela mitt vuxna liv så har jag aldrig känt mig vilse. Jag har alltid bott där jag bott och känt mig trygg i alla mina hem och inte reflekterat mer över det.
Men så plötsligt en dag hände det en sak. Från ingenstans uppenbarade sig en trygghet och jag hittade hem för första gången. Nu vet jag vart mitt hem är någonstans. För första gången i mitt liv kan faktiskt förstå och relatera till hur det känns att ha hemlängtan.
I mitt fall är ett hem inte en plats, utan en person. När jag är ifrån henne så får jag nu uppleva känslan av hemlängtan men också hur det känns att faktiskt äntligen ha hittat hem.
Missa inte avsnitt 50 av Spökpodden. Släpps torsdag 6/8 – lyssna här

6 comments / Add your comment below

  1. Så fint skrivet, Martin.
    Ett hem behöver verkligen inte vara platsen där man växte upp. Jag har alltid haft lite svårt för ordet hemvändare och hembyggd, som man använder för att få folk att flytta tillbaka dit där de föddes.
    Jag tror att man utvecklas som människa av att flytta runt och möta nya bekantskaper och platser. Det kan aldrig ha varit meningen att vi skulle stanna kvar och gifta oss med grannen generation efter generation 😅
    Du har helt rätt. Ett hem är inte en plats, ett hem är att få vara med dem man älskar 😊

Lämna ett svar

Till startsidan