Är vi fångar i livets algoritm?

För ett tag sedan blev jag sugen på att se en film som jag inte hade sett på många år. Då jag sällan kollar på film eller serier själv så har jag valt bort att inte ha någon streaming-tjänst. Jag kollade upp vilka olika streaming-tjänster som kunde tänkas ha filmen jag var sugen på att se och alternativet blev såklart Netflix.

Jag åkte hem, fixade Netflix och började söka. Där fanns filmen, eller rättare sagt dokumentären, jag ville se – nämligen Matrix. Den var till och med bättre än vad jag mindes. Rekommenderas starkt!

Hur som helst. Jag började använda Netflix nu när jag ändå hade skaffat det och slötittade på lite stand-up, några avsnitt från ett par serier och kikade runt bland de filmer som fanns. Det slog mig ganska så snabbt att Netflix första-sida endast föreslog liknande filmer och serier jag tidigare sökt eller tittat på: ingenting nytt kom upp för mig. Den ena filmen efter den andra var i samma stil som mina tidigare val. Egentligen inget konstigt då jag vet hur algoritmer fungerar. Men. Det är just det som skrämmer mig. Jag vet om det och ändå fastnar jag i att bara titta på de alternativ som Netflix ger mig. Det är lätt att fastna och bli bekväm.

Samma typ av algoritm finner vi i våra sociala medier. När vi skaffar ett konto så börjar vi med att följa våra vänner, några företag vi gillar, lite inspirationskonton, osv. Vad vi då sällan tänker på är att vi nästintill frivilligt avskärmar oss från resten av världen. Efter våra första val inom sociala medier kommer vi hädanefter bara bli exponerade av konton liknande de vi redan följer. Algoritmen känner av vad vi känner igen oss i och skapar automatiskt en bubbla för oss att fortsätta vara trygga i och sveper in oss i en bekvämlighet.

Alla i mitt feed har ungefär samma åsikter som mig, de nyheter som kommer upp är endast det som jag tidigare exponerats för, när jag scrollfunktionen ser jag det jag redan tycker om och den ”inspiration” jag matas med är det jag redan lever i, eller i vissa fall vill leva i. Om jag inte aktivt söker mig utanför denna bubbla kommer jag att fastna i den.

När vi idag söker efter ny information så vänder vi oss till sökmotorer i mobilen eller via datorn som är uppkopplade till alla våra appar, all vår personliga information, mail och tidigare besökta hemsidor. Våra teknikprylar har till och med börjat registrera de samtal vi för i den fysiska världen. Hur många gånger har du kanske märkt att det du pratade om för en liten stund sedan faktiskt till synes från ingenstans ploppar upp som reklam på dina sociala medier till exempel? Tillfällighet? Snarare Big Brother’s watching you.

Detta betyder att när vi söker efter ny information via sökmotorer som Google så kommer de sökträffarna vara anpassade efter vår tidigare historik, våra appar, våra sociala medier, våra nyhetsflöden och även vårt levnadssätt. Vi får alltså till oss information som är anpassad för oss och vad vi redan gillar och tycker om. Återigen kommer algoritmens bubbla att stramas åt allt hårdare. Återigen blir det lätt för oss att bli passiva, kanske inte medvetet, men det är medvetet från någon annanstans. Vi är inte längre medvetna om att vi inte är medvetna om att algoritmen till och med styr den information vi vill åt.

Det är inte längre vi som bestämmer vad vi blir exponerade för. Men på något konstigt vänster så nöjer vi oss ändå med det, för i slutändan så tar vi ju del av den information som passar in i våra åsikter och våra tankar – vi känner oss ändå trygga. Och den där trygghetsbubblan är ju väldigt viktig, eller hur?

Så fungerar även livets algoritm.

Du har säkert i vuxen ålder redan sållat ut vänner och bekanta, valt ett umgänge med människor, arbetskollegor och annat folk som du gillar och tycker om. Oftast är dessa personer i ditt liv väldigt lika dig själv, det är ju därför du gillar dem såpass mycket som du gör! Kanske har du en bekant eller någon på jobbet som du inte riktigt klickar med, men med denne pratar du säkerligen bara om vädret eller annat ytligt. Annat där djupare tankar och åsikter egentligen inte spelar så stor roll. Du undviker alltså aktivt även i ditt vardagliga liv att inte bli exponerad för saker som inte passar dig, dina åsikter och ditt levnadssätt. För de åsikterna som inte passar dina, de åsikterna är ju fel – det är ju dina tankar som är rätt.

Rädslan för att exempelvis dina vänner eller din umgängeskrets inte längre skulle tycka om dig om du kanske börjar utvecklas åt ett annat håll, att du ändrar åsikter eller välkomnar förändring på ett sätt som inte stämmer överens med det du levt i tidigare, gör att du inte känner dig bekväm med att, säg, lyssna på någon annan fullt ut, testa på nya saker, osv – för du har ju redan bestämt dig för vad du gillar och inte gillar. Det bestämde du redan i tidig ålder, när din hjärna inte var fullt utvecklad och dina erfarenheter inte var tillräckliga. Och du kan ju inte ändra dig nu, eller hur?

Detta är inget nytt. Vi vet om detta. Precis som jag vet om hur algoritmer fungerar på streaming-tjänsterna, i sociala medier och ute bland sökmotorerna. Ändå gör vi inget åt det. Vi accepterar det och tänker inte ens på det längre. Vi har gett bort vår rättighet att utveckla oss som människor till de stora företagen som styr över algoritmerna. Vi har gått från att vara individer med egna tankar och funderingar till en flock med kollektiva tankar, en flock som styrs av världseliten. Och vi har fastnat i livets algoritm och blivit alldeles för bekväma för att ens orka bry oss om det.

Det finns dock en lösning: börja söka dig bortom din trygghetszon, bortom den algoritm som du skapat åt dig själv. Jag lovar att när du väl börjar, så kommer du att förstå vilken nyanserad färgskala som finns utanför den bekvämligheten som livets algoritm fångat dig i.