Vi måste räddas till varje pris

För nio år sedan fick min första och största kärlek i livet ett fruktansvärt besked, nämligen diagnosen Alzheimers. Inte ens fyllda 60 år fick hon veta att hennes hjärna kommer att lägga av och sluta fungera som den ska. Jag kände en djup sorg och tyckte livet var orättvist. Min mamma – hon som alltid varit så snäll mot allt och alla skulle få spendera sin sista tid på denna jord med vetskapen om att hennes minnen skulle svika henne. Vilket de till sist gjorde.

Idag är min mamma död. Hon dog en dag i maj 2017. Den dagen var jag och min pappa och besökte henne på det hem som hon var tvunget att inackorderas i då sjukdomen hade tagit över alldeles för mycket. Det var den dagen hon inte längre kunde minnas vem jag var. Min pappa försökte förgäves att hjälpa henne att komma ihåg – han visade fotografier  som hängde vid sidan av sängen och berättade gamla roliga historier. Det var ju jag, hennes älskade son. Hennes yngste sistfödde son i en barnaskara av tre, han som alltid varit mammas pojke sedan dag ett.

Mamma gav, trots våra försök, ingen reaktion. Hon mindes inte vem jag var, jag fanns inte längre i hennes liv – från att i över trettio år varit hennes son var jag nu bara luft.

Från den dagen, en dag i maj för tre år sedan, har jag sett min mamma som död. Den mamma jag hade finns inte längre. Min pappa hälsar fortfarande på henne en gång i veckan, med undantag av de senaste rådande omständigheterna inom sjukvården runt om i landet. Men det är inte min mamma längre, det är bara ett tomt skal av den underbara kvinna som en gång fanns.

Jag kände min mamma och jag vet att om hon kunde uttrycka sin åsikt hade hon bett om att få gå vidare, för det liv hon har idag är inget liv.

I det här fallet så bestämmer någon annan över min mammas liv. Över våra liv. Sjukvården säger att vi ska hålla människor vid liv så länge som möjligt – till och med i de fall där människor inte längre är människor utan bara tomma skal eller våndas av smärtor av olika slag, både fysiskt och psykiskt lidande.

I många fall kan västerländsk medicin och sjukvård bota både åkommor och rädda liv – men vad gör vi egentligen med de som inte går att rädda? Varför ska vi dra ut på deras lidande och för vad?

Det känns som om vi skapat en pengaindustri som går ut på att hålla människor vid liv så länge som möjligt. Inom sjukvården behövs personal, alltså arbetsmöjligheter. Denna personal har i de flesta fall utbildat sig och därmed tagit lån i form av studieskulder som ska stoppas tillbaka in i systemet. Läkemedelsindustrin och den vinst som hör därtill ska vi inte ens börja tala om, det tar vi i ett annat inlägg. Och visste du förresten att sjukhus får bidrag för vinstgivande intressen genom cancerbehandlingar så som cellgifter och strålning? Vi blir sjukare och sjukare trots den hälsohets som råder och vårdpersonal går på knäna och de som drabbas värst av detta är ju som vi redan vet – de som är sjuka och behöver vård.

Yrkeshögskolor öppnar upp utbildningar och efterfrågar medicinska sekreterare eftersom det enligt rapporter kommer vara en stor efterfrågan dessa under kommande år pga den höga belastning sjukvården har och kommer att få. Men! Med den teknikutveckling vi haft de senaste 30 åren kan numera datoriserade program sköta nästintill alla administrativa uppgifter så som patientjournaler, dokumentation och allt som hör därtill. Det talas med rädsla i rösten om att datorer kommer att ta över våra jobb, ersätta oss och därmed kommer fler bli arbetslösa. Varför inte istället datorisera onödiga tjänster, höja lönen för de som redan går på knäna och på så sätt öka kvalitet inom vården?

Det jag vill komma fram till är att sjuka människor och vård överlag numera endast verkar handla om pengar och vinst. De på toppen tjänar pengar på att vi på botten är sjuka. Ju mer de drar ut på vårt lidande, ju mer pengar tjänar de. Och som jag sa i början – varför får vi inte bestämma över våra liv om de nu är våra till att börja med?

Vi lever i ett samhälle där de påstår att människoliv är det viktigaste. Vi måste räddas till varje pris! Men om vi inte vill räddas då? Om vi känner att det räcker nu – det räcker med medicin, sängliggande, smärtor, krämpor och lidande. Vi orkar inte längre, vi har levt ett bra liv. Vi vill avsluta det nu.

Men det bestämmer inte vi – det är någon annan som bestämmer över våra sjuka kroppar. Vi har tappat vår egen rätt till att bestämma över våra liv – den rätten kan vi bara få tillbaka om vi börjar värdera människor  och deras önskningar högre än vad vi värderar pengar. Tills dess måste vi inse och förstå att vi aldrig kommer att komma i första hand av vår så kallade demokrati.

Jag vet iallafall vad min mamma hade önskat. Men hon får inte välja och inte heller vi.

 

 

Vill du läsa om mer samhällskritiska ämnen?  Följ då min nya instagram SKRPT.SE

1 comment / Add your comment below

  1. Åh vad jag känner igen mig i din text…

    Min mamma levde i 17 år efter att hon fick sin diagnos, tolv år på olika sjukhem sen min pappa gick bort. De sista fyra-fem åren utan att känna igen mig, hennes enda barn. Det är en fruktansvärd känsla!

    För varje år blev det allt jobbigare att hälsa på henne på hemmet. Men jag kände det som ett måste då hon bara hade mig… Och vad ska alla (personalen) tänka om mig om jag inte kommer dit. Besöken blev ändå färre och jag mådde fruktansvärt dåligt både före och efter varje besök.
    Men en fantastisk sköterska sa till mig att det är inte meningen att må så dåligt av att komma dit, och för mamma spelar det ingen roll när hon ändå inte känner igen mig. Hon har ju dessutom all personal som bryr sig om henne.
    Det var det bästa jag kunde få höra, en stor sten föll från mitt hjärta!
    Men OJ vad jag har behövt försvara mitt beslut att sluta åka dit. Främst mot den äldre generationen som tyckte att det var att svika min mamma.

    Idag har min mamma varit död “på riktigt” i tre år. Men för mig har hon varit död mycket längre. Så mycket har jag sörjt henne genom alla år, så mycket att till och med begravningen gick lätt. Den blev som ett kvitto på att äntligen är hon fri…

    Hon ville aldrig vara en belastning för någon. Som det blev, var det sista hon ville ha det. Men vem tar hänsyn till det?
    Idag har vi inte rätten att få välja när vi vill avsluta vårt eget lidande. Än mindre rätt att avsluta någon annans… Men vilket är egentligen mest mänskligt?

    Jag tror att du och jag har samma åsikt om detta, som sett helvetet Alzheimers på nära håll.

    Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter! Jag har många gånger känt mig ensam i hela världen om mina känslor. Nu vet jag att det inte är så.

    Tack 💕
    Gunilla /Övik

    PS. Grym Podd.. 👍

Lämna ett svar