In Spökpodden

Möte med andra sidan

Author martinnilssonPosted on Leave a comment

Det är nu ett år sedan jag och Oscar startade Spökpodden. I vårat första avsnitt träffade vi Diana Wahlborg där hon gav sin syn på andra sidan. Att det inte är så läskigt utan att man kan använda andevärlden till att utveckla sig själv i jordelivet. Detta var något som jag inte hade tänkt på, inte på det sättet. Hon fortsätta att berätta att det som gör det läskigt är beroende på hur man själv bemöter det och vad för rädslor man själv har inom sig. 

Några veckor efter så träffade vi Ylva Lichtenberg för att spela in ytterligare ett avsnitt. Vi åkte till Ronnums Herrgård för att göra inspelningen i ett av rummen där många har upplevt olika med liknande upplevelser. Redan på vägen dit började Ylva känna en kraftig lukt av bränt och fick till sig siffran 3. 

När vi kom fram till herrgården berättade personalen för oss att det hade varit ett svartsjukedrama på platsen och kvinnan som var gift med mannan som ägde gården för några hundra år sedan eldade upp byggnaden för att ta livet av sin man och hans älskarinna. Det slutade olyckligt och den gifta kvinnan miste sitt egna liv i branden. Denna kvinna har många vittna på platsen efter hennes bortgång, speciellt i det rum vi skulle få låna för att spela in vårat podcast-avsnitt, rum 3. 

Under inspelning så spår Ylva mig. Hon berättar för mig hur jag är som person och att jag precis har tagit ett stort och jobbigt beslut som har påverkat mig. Ett beslut som bara Oscar visste om vid det tillfälle. 

Att under bara några veckors mellanrum få så tydliga upplevelser från personer med en annan syn på livet än vad många andra i mitt liv hade vid det tillfället var för mig något magiskt. Att få en ny insikt att se på saker och ting, kolla på livet med ögon som jag tidigare inte riktigt gjort gav mig en otrolig tillfredsställelse. 

Därför känns det extra roligt för mig, och för Oscar, att vi nu kan erbjuda flera människor att få tillgång till detta synsätt på livet. Dels genom podcasten och våran youtube, men nu också själva att kunna ta steget in fullt ut och utveckla sina egna förmågor som alla besitter. 

Under hösten kommer vi på Spökpodden tillsammans med Diana Wahlborg och Ulle Wageborn starta upp School Of Wisdom, där kursdeltagarna får lära sig att utveckla sin egna mediala förmåga. Läs mer om School Of Wisdom nedan:

School Of Wisdom

Denna Medium utbildning hjälper dig att förstå din intuition och ger dig verktygen att utvecklas i ämnet och ger förutsättningar till en karriär inom intuition och mediumskap.
Du som söker in till vår skola har ett andligt intresse och en vilja att utveckla din intuition och en önskan att kunna förmedla budskap från andra sidan. Det blir en del uppgifter mellan stegen. Är du redo för ditt nästa steg i din andliga & personliga utveckling? Om svaret är ja, då är du den vi söker!

*Pris för hela medium utbildningen 20.265kr.
*Det finns möjlighet att betala per steg 2895 kr.
(mat & boende ingår ej).
OBS! utbildningen kostar 20.265 kr för alla 7 steg, det innebär om du är sjuk ett av stegen får du ändå betala det steget. En del av utbildningen kommer att spelas in (endast lärare i bild) och om du missar ett steg kan du få tillgång till inspelat material.

BOKA HÄR eller
Maila din anmälan till:
diana@dianawahlborg.se Du får en bekräftelse på din plats via mail.

7 steg inklusive certifiering
Plats
Kongelfs Gästgifveri i Kungälv strax utanför Göteborg.

Lärare
Diana Wahlborg och Ulle Wageborn
I samarbete med Spökpodden Martin Nilsson & Oscar Panizza

Alla 7 steg innehåller guidade meditationer i helgens tema.
Steg 1
5 – 6 September Kl 10:00 – 16:00

– Ditt energifält
– Att läsa energi
– Symboltolkning
– Akasha arkivet
– Guidad meditation – Kontakt med andra sidan

Steg 2
24 – 25 Oktober Kl 10:00 – 16:00

– Öppna medium kanalen
– Kontakt med andra sidan
– Guider
– Kanalisering
– Guidad meditation

Steg 3
28 – 29 November Kl 10:00 – 16:00

– Tarot grundkurs och Orakelkort
– Förståelse för elementen

Steg 4
30 – 31 Januari 2021 Kl 10:00 – 16:00

– Chakrasystemet
– Numerologi och ditt energisystem

Steg 5
27 – 28 Februari Kl 10:00 – 16:00

– Mediumträning
– Seans och att tala inför publik
– Kanalisering
– Psykometri

Steg 6
27 – 28 Mars Kl 10:00 – 16:00

– Mediumträning olika tekniker
– Husrensning och energiarbete
– Psykometri

Steg 7
29 – 30 Maj

CERTIFIERINGS HELG

 

Lyssna på spökpodden här

Se när Ylva spår mig här

Serverat på Nobelfesten

In Samhälle

Har du blivit formad till något som inte du är?

Author martinnilssonPosted on 6 Comments

Sverige är ett modernt land med demokrati, fria val och yttrandefrihet. Vi lever i ett land där det inte ska spela någon roll vart i samhällspyramiden du föds in i, ett land där alla ska ha samma möjligheter att bli och göra precis det de önskar och drömmer om. Ett land där ingenting är omöjligt. I Sverige ska man kunna utbilda sig till det man verkligen brinner för och arbeta med någonting som ger ens liv syfte och meningsfullhet. Vi har till och med friheten att kunna bo nästan exakt vart vi vill, för med ett av världens bästa pass behöver vi inte ens bo kvar i Sverige även om vi föds här – världen är öppen för oss och vi kan röra oss fritt mellan landsgränser.

Vi sneglar på andra länder långt bort, vi pratar om Nordkorea och känner förskräckelse över hur en diktatur kan styra ett land såpass hårt att befolkningen själva inte ens är medvetna om det. Vi sneglar på ett land där människor inte får röra sig fritt, inte har rätt till egna åsikter, inte nås av globala nyheter och inte ens kan resa för att utforska resten av världen. Vi sneglar på ett land som Nordkorea vars befolkning helt ovetandes tycks leva i en bubbla och känner oss lättade och tacksamma över att vi föddes i just Sverige.

Kina är också ett land där befolkningen styrs hårt av sina ledare. Med ett system där man får sociala poäng baserat på sin livsstil bestäms det åt en vart man får bo, vart man får resa och om man ens får lov att låna pengar på banken.

Här i Sverige tycker vi att det är vansinne att dessa länder finns, vi hyllar vår demokrati och vår frihet – vi känner oss tacksamma för alla våra rättigheter och känner oss därmed tillfreds med våra skyldigheter och tycker att vi lever i ett fantastiskt land.

Men är det sanningen? Lever vi i vår verklighet?

När vi föds in i den här världen så tar det inte många sekunder innan vi blir utredda. Ser vi ut som vi ska? Väger vi som vi ska? Är vi friska? Är vi sjuka? Oftast går det bra, sjukhuspersonalen informerar nyblivna föräldrar om att deras nyfödda bebis mår bra och att allt fungerar som det ska. Som nybliven förälder anses man inte kunna eller veta någonting själv – man lägger hela sitt nya barns liv i händerna på någon annan. Någon annan som verkar veta vad som är rätt och fel. Någon som kan detta.

När man senare kommer hem skrivs man in på BVC, man måste börja svara på frågor och redogöra för dessa andra personer, dessa som vet hur det ska vara, om sitt levnadssätt, sin boendesituation, sitt arbete, sina kostvanor, mm. Detta är en början av kartläggningen av en ny människas liv. Följer man normen?

Du växer och blir större. Dina föräldrar tar dig till BVC där du månad efter månad, år efter år vägs och mäts och hålls koll på. Följer du kurvan? Kan du bygga torn av klossar? Vet du vilken färg som är grön? Kan du rita en streckgubbe? Börjar du avvika här från vad du anses bör kunna efter systemets regler i en viss ålder måste åtgärder sättas in. Du börjar formas efter normen.

När du blir tillräckligt gammal börjar du i skolan. Här får du lära dig om hur världen fungerar. Vad som är viktigt att veta och vad du inte ska veta. Det är Skolverket som bestämmer vilken kunskap du ska börja samla på dig, inte du själv eller människorna i din närhet. Du ska ha exakt samma kunskap som alla andra. Tänker du annorlunda eller har egna ideér så sätter skolan in åtgärder på dig och styr om dig. Alla ska vara lika, alla ska kunna samma saker. Kanske kommer det fram att du är ett aktivt barn och har svårt att sitta still. Du kanske till och med är lite aggressiv och har svårt att hantera dina känslor? Du kanske har en känsla av att du inte riktigt passar in och mår dåligt pga detta? Det gör inget. Det finns åtgärder för det också! Blir det tillräckligt illa så behöver du inte oroa dig för det heller, det finns piller du kan ta så att du neutraliseras och formas och blir som alla andra, som majoriteten – nästan iallafall. Det är viktigt att man aldrig glömmer att det är den stora massan som är rätt och det är precis så man ska vara.

Under åren i skolan är du konstant övervakad och din kunskapsnivå kontrolleras årligen. Har du lärt dig det du förväntas kunna vid en viss ålder? Om du är duktig och har lärt dig allt detta får du senare lov att studera vidare efter grundskolan, utbilda dig och få ett bra arbete. Du har blivit en del av majoriteten och du vet redan sen barnsben att om du avviker så sätts åtgärder in på dig. Du gör allt för att vara som alla andra. Du klär dig som alla gör. Kollar på samma media som alla gör. Följer de nyheterna som alla andra gör. Går och röstar på det parti som dina vänner röstar på. Du vill inte avvika från normen. Du vill inte sticka ut. För då vet du att du hamnar under luppen och åtgärder sätts in.

Kanske har du någon gång tänkt på att befolkningen i Nordkorea endast får välja ett visst antal frisyrer när de går till frisören och klipper sig. Vilken tur att det inte är så här i Sverige! Så att du kan välja att klippa dig precis som alla andra – för det är din fria vilja som gör att du har samma trendiga frisyr som de du ser på TV, i tidningar, sociala medier och i din närhet. Det är ju mode och man måste ju följa trender!

Det är din fria vilja som gör att du har samma åsikter som majoriteten. Det är din fria vilja som gör att du hellre följer strömmen och inte vågar sticka ut. Det är din fria vilja som gör att du inte längre ifrågasätter systemet.

Eller har du blivit formad till något som inte är du?

In Spöken, Spökpodden

Spökupplevelser på Garpenbergs Slott

Author martinnilssonPosted on Leave a comment

Under våren har Jag och Oscar, som jag driver Spökpodden med, besökt Garpenbergs slott ett flertal tillfällen. Allt började med att dottern till ägarna hörde av sig till oss och berättade att slottet var så läskigt att dottern själv inte vågade vistas i slottet ensam, på grund av alla aktiviter som försegår inne i slottet. 

Vi samlade ihop vår podcast-utrustning, ringde upp ägarna och frågade om vi kunde komma och spela in några avsnitt med några som jobbar på slottet. Med oss till slottet tog vi också spökjägarna U.A.E & Spökjakt Sverige samt näras profiler Anna Strandlind & Pierre Hesselbrandt. På så sätt skulle vi få reda på vad personer har upplevt på slottet, spökjägarna skulle med hjälp av sin tekniska utrustning kolla vad för aktivitet dom kunde få fram på sina instrument. Anna & Pierre skulle med sina förmågor känna av och ta kontakt med andevärlden på slottet – ta reda på vilka andarna är och varför dom är fast på platsen. 

Under samtalen jag och Oscar hade med personalen och stamgäster fick vi reda på vilka våningar som upplevdes mest hemsökt, våning 3 & 4 samt källaren. På dessa platser hade alla upplevt olika händelser och man känner sig väldigt iakttagen när man går omkring själv här. På våning tre är det också en vitklädd dam som går omkring och håller koll berättade flera av personerna vi pratade med. En av dom anställda berättade också att det fanns vissa platser som hon inte vågade gå till när hon var själv på slottet, vilket medförde att hon alltid behövde göra vissa av arbetssysslorna under tiden hennes kollegor var kvar. 

Efter samtalen så hade Anna & Pierre kommit fram till slottet och börjat installerat sig. Dom båda hade känt redan innan dom kommit fram att det var mycket aktivitet på platsen utan att dom hade fått någon info om stället innan. Tanken var att vi skulle ha ett möte med mediumen innan dom skulle få gå runt och känna in vilka aktivitet som fanns, vi ville ha mötet för att gå igenom hur upplägget med filmning osv skulle gå till. Så blev det inte, så fort Pierre kom in i slottet fick han känslan att han var tvungen att börja med sitt arbete på en gång. Eftersom vi visste vilka ställen människor hade upplevt aktivitet på så kunde vi bekräfta vad Anna & Pierre fick in under tiden dom gick runt. På våning 3 berättade dom båda om den vitklädda damen, att hon gick omkring där och ställde iordning prylarna så dom stod rätt. Aktiviteterna på våning 4 bekräftades och vi fick veta att det var flera olika andar som höll till där. 

Den största chocken kom dock på våning 1, eller källaren, beroende på hur man vill kalla det. I biljard rummet kunde Pierre berätta om en händelse som hade ägt rum i nutid, ungefär 6 månader innan, hur en person hade agerat i det rummet och mått, det kunde ägarna till slott bekräfta och visste precis vad Pierre pratade om. Men det som var chockerande kom i valvet där man brukar duka upp för middag och fest. Jag själv såg eller upplevde inget speciellt, men det är första gången jag får vittna till hur två personer samtidigt blir attackerad av andevärlden. Det började med att vi ser hur Pierre tappar balansen där han står och måste ta hjälp av en stol för att kunna stå upprätt, när detta händer springer Anna fram för att hjälpa honom att sätta sig ner så han ska kunna samla sig igen. När Anna kommer fram blir hon så påverkad av samma sak som Pierre och måste springa ut, hon fick starka kräkkänslor och kände att hon behövde springa och spy. 

Vi kunde inte vara kvar där nere med Anna och Pierre så vi samlade ihop oss och gick upp en våning. Mediumen berättade att det var en man där nere med en köttyxa som inte ville att vi skulle vara där, och som absolut inte var reda att gå vidare på andra sidan även fast dom försökte kommunicera med honom och försökte få över han till ljuset. 

Vill du lyssna på samtalen vi hade med personalen och stamgästerna så finns avsnitten här: 

Spökpodden Garpenbergs slott avsnitt 1 & avsnitt 2

Vill du se videon från när Anna & Pierre går runt och känner av slottet så finns videon här: 

På Garpenbergs slott med Pierre Hesselbrandt & Anna Strandlind

Spökpoddens hemsida

In Personligt

Jag har äntligen hittat hem

Author martinnilssonPosted on 6 Comments
Jag är född och uppvuxen i en mindre ort i Norrland. Yngst i en syskonskara av tre där mina föräldrar levde ihop, eller lever fortfarande ihop. Beror på hur man ser det. Min mamma var tvungen att flytta till ett hem för några år sedan då hennes sjukdom tog över för mycket vilket resulterade i att hon dessvärre inte längre kunde bo kvar hemma med min pappa.
Mitt barndomshem var en trygg plats, kanske inte så kärleksfullt och familjärt som man man ser på film eller läser om i böcker, men ändå trygg plats för mig att växa upp i. Min familj och min barndom var en typisk 80-tals-idyll där livet lunkade på som vanligt; inga större tragedier, endast några få dödsfall i släkten under årens gång, osv, men inget utöver det vanliga eller andra extraordinära händelser som jag var med om. Ett vanligt Svensson-liv helt enkelt.
Trots att jag växte upp i ett tryggt hem med allt jag kunde önska mig som både barn och tonåring har jag aldrig känt mig riktigt hemma i min egen familj. Jag har likheter med mina syskon och mina föräldrar, men det är ändå något som alltid har fattats. Även geografiskt så kände jag mig aldrig hemma i födelseort. Redan som 12-13-åring började känslorna av att vilja komma bort från staden och Norrland växa sig starka. Jag visste redan då att jag skulle flytta så fort skolan var över och förbi; min födelseort skulle inte vara min hemstad som vuxen. Det visste jag.
Jag tog studenten 2003, egentligen skulle jag ha tagit studenten 2002, men på grund av för mycket frånvaro under ett gymnasieår så var jag tvungen att gå om ett år. Någonstans i början av juni 2003 gjorde jag min sista skoldag – äntligen! Veckan efter skulle jag påbörja ett sommarjobb men under tiden hade jag fullt fokus på att hitta arbete på annan ort – allt för att komma bort ifrån min dåvarande hemstad.
När jag fyllde 20 så fick jag ett jobberbjudande i Eskilstuna som jag direkt nappade på. Nu gick det fort, jag fyllde år i slutet av juli och i början av augusti satt jag på flyget på väg till Stockholm för att sedan ta mig vidare med tåg till Eskilstuna. De här dagarna blev avgörande för mitt liv. Att ta ett sådant snabbt beslut resulterade i att Eskilstuna blev min hemstad i hela sju år.
Trots att jag trivdes bra i Eskilstuna och bodde där under så många år känner jag idag ingen hemlängtan dit. Flytten från Norrland har också gjort att jag inte har någon hemlängtan dit heller. Det är en stad där min släkt bor, men i övrigt är det bara en stad – inget jag saknar till eller längtar efter.
Efter Eskilstuna flyttade jag runt en del och har genom åren bott i Stockholm, Herrljunga, Borås och Göteborg. Alla dessa ställen har gett mig nya hem, nya livserfarenheter, nya arbeten, nya vänner och bekanta. Men forfarande har jag inte skapat band eller funnit hemlängtan till någon utav dessa orter.
Jag kom till Göteborg för några år sedan och här trivs jag, precis som jag gjorde i Stockholm och även i de andra orterna. Kanske är det så att jag till och med trivts bäst i Göteborg av alla de platserna jag bott på, men det är fortfarande en stad som jag är inflyttad till. Det finns inga känslor av att detta är hemma eller att det är Göteborg jag har sökt efter i mitt liv. Jag bor bara här just nu. Jag kommer inte alltid bo här, men nu gör jag det. Och jag vet att när jag flyttar kommer även denna stad att bli ännu ett minne – ännu bara en stad som jag en gång har bott i.
Det kanske kan låtas som jag flackat runt, att jag sökt och letat efter någonting att kalla hem. Men trots att jag flyttat runt så mycket under hela mitt vuxna liv så har jag aldrig känt mig vilse. Jag har alltid bott där jag bott och känt mig trygg i alla mina hem och inte reflekterat mer över det.
Men så plötsligt en dag hände det en sak. Från ingenstans uppenbarade sig en trygghet och jag hittade hem för första gången. Nu vet jag vart mitt hem är någonstans. För första gången i mitt liv kan faktiskt förstå och relatera till hur det känns att ha hemlängtan.
I mitt fall är ett hem inte en plats, utan en person. När jag är ifrån henne så får jag nu uppleva känslan av hemlängtan men också hur det känns att faktiskt äntligen ha hittat hem.
Missa inte avsnitt 50 av Spökpodden. Släpps torsdag 6/8 – lyssna här
In Spöken, Spökpodden

Mina starkaste upplevelser från andra sidan

Author martinnilssonPosted on Leave a comment

Jag är uppvuxen i en släkt där tron på andra sidan alltid har varit stor. Min mamma och hennes syskon har alltid pratat och berättat om olika upplevelser. Nyligen fick också veta att min morfar hade en väldigt stark tro på andra sidan. 

Jag själv har också alltid haft ett stort intresse för det ockulta och andra sidan, men mina upplevelser med andra dimensioner har kommit på senare tid, vad jag har trott iallafall, tills det nyligen har gått upp för mig att jag har haft kontakt med andra sidan under längre tid än vad jag själv förstått. Mer om det i ett senare inlägg, då jag i detta inlägg kommer att berätta om mina tydligaste möten med andra sidan. 

Flickan bredvid sängen

Min riktigt första tydliga bevis på att det finns en andra sidan kom till mig när jag var 19 år gammal. På den tiden bodde jag fortfarande kvar i min hemstad Örnsköldsvik. Dock var jag påväg därifrån så tillbringade så ofta jag kunde ledig tid hos släkt nere i Eskilstuna, staden som också skulle bli min hemstad under de kommande 7 åren. 

När jag var på besök hos min släkting och dennes sambo en gång hände vad jag då tyckte var en märklig upplevelse. Dagen och kvällen flöt på som vanligt när jag var hos dom på besök. Jag blev väl omhändertagen med dryck och tilltugg. Stillsamma stunder med mycket prat om livet i stort och smått in i småtimmarna. Som vanligt när där på besök fick jag låna gästrummet som låg en trappa ner, somnade alltid gott i det rummet då det var inrett i en lugnande miljö. Det hör också till ovanligheterna att jag vaknar på natten, än i dag så gör jag inte det, somnar och sover alltid igenom hela natten. Men den här kommande natten skulle avvika från det. Från ingenstans vaknar jag till, inte med ett ryck, men ändå snabbt och jag blev plötsligt klarvaken. Blicken hade jag i taket, men för att somna om lade jag om mig så jag hamnade på sidan och min blick flyttades från taket så jag fick en överblick ut över rummet. Då ser jag, en liten flicka sitta på mattan som ligger bredvid sängen. Hon sitter där och leker med några saker, jag uppfattar inte riktigt vad hon leker med men antar att det var hennes leksaker. Jag har aldrig sett flickan tidigare och det finns inga barn i hemmat jag är och besöker. Tankarna hos mig är tom, men min kropp känner ett välbehag och jag bara ligger och iakttar flickan som är fullt upptagen i sin lek. Efter en stund lyfter flickan sin blick och möter min blick, hon ger mig ett stort leende och försvinner ut i tomma intet. Jag sluter mina ögon undan att analysera vad som hänt och somnar återigen om. 

När jag vaknar på morgonen efter börjar jag fundera på vad som egentligen hände. Kliver upp för att äta frukost och träffar kvinnan i huset i köket när jag håller på att hälla upp mitt kaffe. Jag berättar om min upplevelse för kvinnan, hur flickan jag såg på natten såg ut och vad hon gjorde. Svaret förvånande mig. Kvinnan som bodde där visste direkt vem det var. Hon kände igen henne på min beskrivning, att det var hennes lillasyster som omkommit 15 år tidigare i en tragiska olycka med en lastbil. Flickan var då i 9 års ålder och kvinnan berättade att hennes lillasyster brukar vara hos dom på besök för att kolla att allt står rätt till. 

Barnsteg i vardagsrummet

Åren gick efter mitt möte med flickan i natten. Jag hade flyttat ifrån Eskilstuna och hunnit bo i Stockholm ett par år. Min son föddes på våren 2011, och strax innan hans födelse fick min mamma diagnosen  alzheimers. I och med jag fick veta att min mamma blivet sjuk tog jag beslutet att flytta upp till Norrland ett tag för att bo nära henne ett tag innan sjukdomen skulle ta över henne för mycket och radera ut hennes personlighet. Flyttlasset från Stockholm till Norrland bar av sommaren 2011. Som det alltid är vid en flytt så var det några veckor av kaos, inga rutiner i vardagen, byte av jobb, tiden för att skapa en ny vardag hade börjat. Ett par veckor gick och jag hade kommit iordning i det nya hemmet. Jag hade lagt min son för natten, och precis som jag är, sover han också genom hela nätter, något han gjort sedan han bara var ett par veckor gammal. Vid den här tidpunkten var han runt 5-6 månader gammal. 

Jag satt i köket för att återhämta mig från en vanlig dag som pappa till en liten bebis. Det var lugnt och stillsamt i lägenheten, och äntligen lite tystnad. Plötsligt hör jag små snabba barnsteg trippa snabbt över vardagsrumsgolvet, ljudet från små barnfötter försvinner lika snabbt som dom uppkommit. Och tystnande återfanns sig direkt. Men mitt lugn hade försvunnit, vad var det som lät? Min son kan inte gå, och han ligger och sover i sin spjälsäng. Jag förflyttar mig snabbt och ljudlöst in till hans rum för att se om han fortfarande ligger kvar. När jag står vid honom vid sängen så ser jag han ligga där och sova tungt. Men vem som sprang över vardagsrumsgolvet är för mig fortfarande okänt. 

Trollbord med Ulle Wageborn

Jag och Oscar startade Spökpodden sommaren 2019. Vi båda har haft stort intresse i detta lång tid men hade aldrig riktigt utforskat ämnet när vi startade podcasten. När vi hade spelat in vårat första avsnitt och släppt det till allmänheten så tog det fart på en gång, lyssnarsiffrorna sköt i höjden redan efter första veckan. Diana Wahlborg som var våran första gäst till Spökpodden tipsade om Ulle Wageborn, så vi tog kontakt med henne för att spela in vårat andra avsnitt (släpptes som avsnitt 6). I slutet av augusti 2019 åkte vi till Ulle för inspelning. Det blev ett bra och intressant avsnitt, jag och Oscar hade satt riktlinjer med vad vi ville att Spökpodden skulle vara för något, vilket vi saknade när vi spelade in avsnitt 1. Efter vi var klara med inspelningen med Ulle så föreslog hon att vi skulle köra något som hette Trollbord, något som var helt nytt för mig där och då, hade aldrig hört talas om det. Ulle förklarade snabbt hur det fungerade, och jag minns att jag tänkte att det låter ungefär som en variant av anden i glaset, vilket jag hade kört innan utan vidare upplevelser eller resultat. Jag var alltså skeptisk, både till anden i glaset och till trollbordet vi nu skulle köra. Vi satte oss ner, Ulle guidade mig och Oscar hur vi skulle göra för att vi alla tre skulle hamna i samma sinnesläge, något som tydligen skulle vara nödvändigt för att bordet skulle fungera. Jag var fortfarande skeptiskt, hur ska ett bord kunna övertyga mig om andra sidan. 

Vi började, Ulle frågade om vi hade någon från andra sidan med oss. Då känner jag hur bordet flyttar sig och ena benet lyfter sig. Ulle fortsätter fråga frågor till bordet och vi får svar om att det är en person som tillhör Oscar. Frågorna fortsätter och vi får svar tillbaka som är väldigt personliga, som bara Oscar och jag vet om. Hur kunde det vara möjligt minns jag att jag tänkte, det här är ju omöjligt att fejka. 

Efter den dagen har jag aldrig mer tvivlat på andra sidan, jag vet att den finns, nu är bara frågan hur jag ska kunna använda mig av den för att kunna ha ett så bra liv som möjligt innan det är min tur att resa vidare från det här livet. 

 

Kolla på klippet när vi kör trollbord med Ulle Wageborn här

Lyssna på när Ulle Wageborn gästar Spökpodden här

In Spökpodden

Vågar du följa livets flöde?

Author martinnilssonPosted on Leave a comment
Vågar du följa livets flöde?

Här om dagen fick jag frågan om varför jag har bott på så pass många olika platser i Sverige. Jag tänkte efter en stund, tankarna åkte omkring i huvudet men jag fick inte riktigt ordning på att kunna ge ett riktigt svar. Jag ställde om frågan till mig själv i huvudet till slut, varför? Det är faktiskt enkelt, jag har bara följt flödet i livet, och det har tagit mig dit jag är idag. På sätt och vis. 

För nästan exakt ett år sedan ringde jag min bästa vän Oscar. Vi hade sedan tidigare jobbat ihop inom modebranschen, men vid det tillfället jag ringde Oscar så drev vi en podcast sedan ett halvår tillbaka. Vi hade inte riktigt fått ordning på den, innehållet var bra, dock så var varje avsnitt lite för olika varandra och vi kunde inte riktigt hitta vår målgrupp. Vi visste inte hur vi skulle ta podcasten vidare. Den dag jag ringde Oscar hade jag en annan idé. Jag visste att både jag och Oscar hade ett intresse för spöken, döden och andra sidan. Jag hade precis kommit in på en utbildning inom svensk besöksnäring. Jag upptäckte snabbt att det inte fanns någon riktigt bra aktör som anordnar resor till olika hemsökta platser i Sverige. Något jag kände var märkligt eftersom intresset för spöken och andra sidan har växt sig större dom senaste åren. Min idé var att anordna spökresor i Sverige tillsammans med Oscar. Vi pratade om snabbt i telefon och Oscar gillade min idé, men det saknades kapital. Och det saknades också kunskap i branschen då vi bara hade ett intresse i det övernaturliga men aldrig varit aktiv i Spöksverige. Vi funderade hur vi bäst skulle gå tillväga för att komma igång.

Det slog oss, vi har en podcast utrustning. Och vi har ett bra samspel när poddar ihop. Så början till Spökpodden föddes. Ett par veckor efter idén om spökresor spelade vi in första avsnittet med Spökpodden, att det kort därefter skulle vara Sveriges största alternativa podd hade vi ingen som helst aning om där och då. 

Men hur blev det såhär, har jag alltid valt att följa livets flöde och haft tillit till att universum ska hjälpa mig fram. Svaret är självklart nej. I mina unga vuxen år så valde jag oftast med hjärnan. Jag var dessutom less på skola så jag började jobba direkt efter gymnasiet. Valde jobb där jag fick en lön som var helt ok. Fick en vardag som rullade på. Jobb måndag till fredag 7-16. Ledig på helgerna, och som så många andra i vårat land ägnades helgerna åt att bedöva mitt sinne med alkohol. Jag var absolut inte olycklig, men jag var också väldigt långt ifrån att vara 100% lycklig. Åren gick och jag fortsatt med mina jobb, alltid typ av samma jobb, och som var socialt accepterat av min umgängeskrets. Jag visste att jag inte ville leva så, men min hjärna sa åt mig att det var så jag skulle leva. När jag fyllde 28 började jag inse att jag är inte menad till att ha den här typen av jobb, utan att jag är menat för något annat. Det var dags för en stor förändring i mitt liv, det kändes i mig, och jag kände att jag var tvungen att agera på det och lyssna på mitt inre istället för att lyssna på min hjärna. Mina jobb avslutades på det ena eller andra sättet, ibland frivilligt och andra gånger på grund av ett dåligt beteende jag hade i mig då. Känslan i min var att börja följa mitt hjärta och en en utbildning till inköpare börjades. Även fast jag kände mig osäker till utbildningen och att jag då inte kände mig tillräckligt vass för att kunna sitta i tuffa förhandlingar så följde jag känslan i mig och påbörjade utbildningen. Plötsligt under skolans gång fick en möjlighet att börja jobba på det företag i Sverige jag då tyckte var det absolut häftigaste att få jobba på – Sveriges största onlinebutik för manligt mode. När jag fick det erbjudandet bodde jag 100mil ifrån arbetsplatsen, vilket innebar att om jag tar det erbjudandet så kommer jag behöva göra om exakt allt i mitt liv. Flytta, avsluta kompisrelationer, säga hejdå till att ha bra kontakt med familj, till att byta till något helt okänt, flytta till en ort jag aldrig satt min fot i. En skrämmande förändring. Men jag gjorde den, jag kände att det var ett flöde i livet jag inte kunde blunda över, så förändrings gjordes. 

Jobbet på e-handels butiken var perfekt, jag fick jobba med det jag var utbildad till, hade härliga och bra kollegor. Produkterna jag arbetade med passade in i hur jag såg ut privat. Det kändes nästan som ett rån att gå till ett jobb där allt kändes roligt. Den chansen hade jag aldrig fått om jag inte hade följt livets flöde. När jag hade jobbat på butiken ett par år introducerades jag för en kille från Trollhättan. Han hade ett eget varumärke som han ville sälja till oss. Vi sågs på ett möte där den här killen skulle visa sina produkter, och redan från första stund när jag pratade med den här killen visste jag, det är något med han och mig, vi har något ihop som kommer utvecklas i framtiden. En känsla. Vet inte vart den kom ifrån men det var något med honom jag inte kunde förklara. 

Åren gick, jag arbetade hårt på arbetet för att göra karriär i bolaget. Jag och varumärkes killen hade fortsätt kontakt under åren jag jobbade på den arbetsplatsen. Men.. 

Efter 6 år på den arbetsplatsen dog något inom mig, och det dog plötsligt. Jag kunde inte arbeta kvar. Fick en avsmak från branschen och ville inte vara en del av den miljöförstörelse som modeindustrin bidrar med. Utan att ha någon riktigt plan sade jag upp mig från det jobb jag en dag 6 år tidigare tyckte var det absolut bästa jobbet man kunde ha. Återigen var det något inom mig som sade till mig att jag inte ska vara kvar, och jag var tvungen att lyssna på den känslan, jag måste följa flödet livet ger mig. 4 mars 2019 gjorde jag min sista dag, en otrolig känsla, det var skönt att lämna arbetet den gången. Även fast jag inte hade någon annan plan med vad jag skulle göra. Den här gången var förändring inte lika planerad och det var inte lika härligt. Jag visste att jag gjorde rätt på grund av känslan i mig. Men det var en mörk tid i mitt liv. En depression kom, och jag kände mig otroligt mörk i mina tankar i mina känslor. Jag hade dock en ljuspunkt i mitt liv. Innan jag slutade på arbetet hade jag börjat umgås med varumärkes killen mer privat, och vi hade bestämt att vi skulle starta en podcast ihop. Som jag kände när jag träffade han första gången hade vi skulle ha något ihop längre fram, så blev det. Jag och varumärkes killen, Oscar, jobbade ihop, och 6 månader efter vi började jobba ihop så hade vi Sveriges största alternativa podcast ihop – Spökpodden. 

Om jag hade fortsatt följt min hjärna som jag gjorde i mina unga vuxna år hade aldrig något av detta hänt. Jag hade förmodligen fortsatt jobba med arbeten som hade varit socialt accepterat i min umgängeskrets. Mitt liv hade förmodligen varit okej. Men jag hade inte varit så lycklig som jag är idag. På grund av att jag följde mitt flöde och mina inre känslor istället för min hjärna så får jag idag jobba ihop med min bästa vän. Och som inte det vore nog, så har även mina val att följa mitt flöde gjort så att jag har träffat min tvillingsjäl. 

Ni kan ha ett bra liv om ni väljer med hjärnan, men den dag ni väljer att följa erat inre så kommer universum och andra sidan att belöna er genom att ge er det bästa liv just ni kan ha. Frågan är bara om du vågar att göra den förändring som behövs? 

För att lyssna på Spökpodden, gå in på:

www.spökpodden.se

Spökpoddens YouTube

Till startsidan