Att älska och att hata, är det något vi gör mot alla människor? Älskar du dom du hatar ibland, eller hatar du dom du älskar?
Kolla på videon här och hör mig filosofera kring kärlek
Vi måste räddas till varje pris
Ett personligt och gripande avsnitt där Martin berättar om en kär familjemedlem vars kropp inte längre är hennes egen. Vem bestämmer egentligen över våra liv och varför ges inte den slutgiltiga makten till oss själva? Vad är det som gör att sjukvården i dagens samhälle prompt ska rädda allt och alla trots smärta och lidande hos både patienter och närstående? Hur mycket har vi egentligen att säga till om när det kommer till livets sista skede?
För liknande ämnen och tankeställare – in på skrpt.se och följ mig på instagram. Vad vill du att vi tar upp? Vem vill du att vi bjuder in? Vilka debatter behövs? Maila [email protected]
Följ SKARPT på Youtube för mera spännande material
Vi måste räddas till varje pris
För nio år sedan fick min första och största kärlek i livet ett fruktansvärt besked, nämligen diagnosen Alzheimers. Inte ens fyllda 60 år fick hon veta att hennes hjärna kommer att lägga av och sluta fungera som den ska. Jag kände en djup sorg och tyckte livet var orättvist. Min mamma – hon som alltid varit så snäll mot allt och alla skulle få spendera sin sista tid på denna jord med vetskapen om att hennes minnen skulle svika henne. Vilket de till sist gjorde.
Idag är min mamma död. Hon dog en dag i maj 2017. Den dagen var jag och min pappa och besökte henne på det hem som hon var tvunget att inackorderas i då sjukdomen hade tagit över alldeles för mycket. Det var den dagen hon inte längre kunde minnas vem jag var. Min pappa försökte förgäves att hjälpa henne att komma ihåg – han visade fotografier som hängde vid sidan av sängen och berättade gamla roliga historier. Det var ju jag, hennes älskade son. Hennes yngste sistfödde son i en barnaskara av tre, han som alltid varit mammas pojke sedan dag ett.
Mamma gav, trots våra försök, ingen reaktion. Hon mindes inte vem jag var, jag fanns inte längre i hennes liv – från att i över trettio år varit hennes son var jag nu bara luft.
Från den dagen, en dag i maj för tre år sedan, har jag sett min mamma som död. Den mamma jag hade finns inte längre. Min pappa hälsar fortfarande på henne en gång i veckan, med undantag av de senaste rådande omständigheterna inom sjukvården runt om i landet. Men det är inte min mamma längre, det är bara ett tomt skal av den underbara kvinna som en gång fanns.
Jag kände min mamma och jag vet att om hon kunde uttrycka sin åsikt hade hon bett om att få gå vidare, för det liv hon har idag är inget liv.
I det här fallet så bestämmer någon annan över min mammas liv. Över våra liv. Sjukvården säger att vi ska hålla människor vid liv så länge som möjligt – till och med i de fall där människor inte längre är människor utan bara tomma skal eller våndas av smärtor av olika slag, både fysiskt och psykiskt lidande.
I många fall kan västerländsk medicin och sjukvård bota både åkommor och rädda liv – men vad gör vi egentligen med de som inte går att rädda? Varför ska vi dra ut på deras lidande och för vad?
Det känns som om vi skapat en pengaindustri som går ut på att hålla människor vid liv så länge som möjligt. Inom sjukvården behövs personal, alltså arbetsmöjligheter. Denna personal har i de flesta fall utbildat sig och därmed tagit lån i form av studieskulder som ska stoppas tillbaka in i systemet. Läkemedelsindustrin och den vinst som hör därtill ska vi inte ens börja tala om, det tar vi i ett annat inlägg. Och visste du förresten att sjukhus får bidrag för vinstgivande intressen genom cancerbehandlingar så som cellgifter och strålning? Vi blir sjukare och sjukare trots den hälsohets som råder och vårdpersonal går på knäna och de som drabbas värst av detta är ju som vi redan vet – de som är sjuka och behöver vård.
Yrkeshögskolor öppnar upp utbildningar och efterfrågar medicinska sekreterare eftersom det enligt rapporter kommer vara en stor efterfrågan dessa under kommande år pga den höga belastning sjukvården har och kommer att få. Men! Med den teknikutveckling vi haft de senaste 30 åren kan numera datoriserade program sköta nästintill alla administrativa uppgifter så som patientjournaler, dokumentation och allt som hör därtill. Det talas med rädsla i rösten om att datorer kommer att ta över våra jobb, ersätta oss och därmed kommer fler bli arbetslösa. Varför inte istället datorisera onödiga tjänster, höja lönen för de som redan går på knäna och på så sätt öka kvalitet inom vården?
Det jag vill komma fram till är att sjuka människor och vård överlag numera endast verkar handla om pengar och vinst. De på toppen tjänar pengar på att vi på botten är sjuka. Ju mer de drar ut på vårt lidande, ju mer pengar tjänar de. Och som jag sa i början – varför får vi inte bestämma över våra liv om de nu är våra till att börja med?
Vi lever i ett samhälle där de påstår att människoliv är det viktigaste. Vi måste räddas till varje pris! Men om vi inte vill räddas då? Om vi känner att det räcker nu – det räcker med medicin, sängliggande, smärtor, krämpor och lidande. Vi orkar inte längre, vi har levt ett bra liv. Vi vill avsluta det nu.
Men det bestämmer inte vi – det är någon annan som bestämmer över våra sjuka kroppar. Vi har tappat vår egen rätt till att bestämma över våra liv – den rätten kan vi bara få tillbaka om vi börjar värdera människor och deras önskningar högre än vad vi värderar pengar. Tills dess måste vi inse och förstå att vi aldrig kommer att komma i första hand av vår så kallade demokrati.
Jag vet iallafall vad min mamma hade önskat. Men hon får inte välja och inte heller vi.
Vill du läsa om mer samhällskritiska ämnen? Följ då min nya instagram SKRPT.SE
Jag har äntligen hittat hem
Jag är född och uppvuxen i en mindre ort i Norrland. Yngst i en syskonskara av tre där mina föräldrar levde ihop, eller lever fortfarande ihop. Beror på hur man ser det. Min mamma var tvungen att flytta till ett hem för några år sedan då hennes sjukdom tog över för mycket vilket resulterade i att hon dessvärre inte längre kunde bo kvar hemma med min pappa.
Mitt barndomshem var en trygg plats, kanske inte så kärleksfullt och familjärt som man man ser på film eller läser om i böcker, men ändå trygg plats för mig att växa upp i. Min familj och min barndom var en typisk 80-tals-idyll där livet lunkade på som vanligt; inga större tragedier, endast några få dödsfall i släkten under årens gång, osv, men inget utöver det vanliga eller andra extraordinära händelser som jag var med om. Ett vanligt Svensson-liv helt enkelt.
Trots att jag växte upp i ett tryggt hem med allt jag kunde önska mig som både barn och tonåring har jag aldrig känt mig riktigt hemma i min egen familj. Jag har likheter med mina syskon och mina föräldrar, men det är ändå något som alltid har fattats. Även geografiskt så kände jag mig aldrig hemma i födelseort. Redan som 12-13-åring började känslorna av att vilja komma bort från staden och Norrland växa sig starka. Jag visste redan då att jag skulle flytta så fort skolan var över och förbi; min födelseort skulle inte vara min hemstad som vuxen. Det visste jag.
Jag tog studenten 2003, egentligen skulle jag ha tagit studenten 2002, men på grund av för mycket frånvaro under ett gymnasieår så var jag tvungen att gå om ett år. Någonstans i början av juni 2003 gjorde jag min sista skoldag – äntligen! Veckan efter skulle jag påbörja ett sommarjobb men under tiden hade jag fullt fokus på att hitta arbete på annan ort – allt för att komma bort ifrån min dåvarande hemstad.
När jag fyllde 20 så fick jag ett jobberbjudande i Eskilstuna som jag direkt nappade på. Nu gick det fort, jag fyllde år i slutet av juli och i början av augusti satt jag på flyget på väg till Stockholm för att sedan ta mig vidare med tåg till Eskilstuna. De här dagarna blev avgörande för mitt liv. Att ta ett sådant snabbt beslut resulterade i att Eskilstuna blev min hemstad i hela sju år.
Trots att jag trivdes bra i Eskilstuna och bodde där under så många år känner jag idag ingen hemlängtan dit. Flytten från Norrland har också gjort att jag inte har någon hemlängtan dit heller. Det är en stad där min släkt bor, men i övrigt är det bara en stad – inget jag saknar till eller längtar efter.
Efter Eskilstuna flyttade jag runt en del och har genom åren bott i Stockholm, Herrljunga, Borås och Göteborg. Alla dessa ställen har gett mig nya hem, nya livserfarenheter, nya arbeten, nya vänner och bekanta. Men forfarande har jag inte skapat band eller funnit hemlängtan till någon utav dessa orter.
Jag kom till Göteborg för några år sedan och här trivs jag, precis som jag gjorde i Stockholm och även i de andra orterna. Kanske är det så att jag till och med trivts bäst i Göteborg av alla de platserna jag bott på, men det är fortfarande en stad som jag är inflyttad till. Det finns inga känslor av att detta är hemma eller att det är Göteborg jag har sökt efter i mitt liv. Jag bor bara här just nu. Jag kommer inte alltid bo här, men nu gör jag det. Och jag vet att när jag flyttar kommer även denna stad att bli ännu ett minne – ännu bara en stad som jag en gång har bott i.
Det kanske kan låtas som jag flackat runt, att jag sökt och letat efter någonting att kalla hem. Men trots att jag flyttat runt så mycket under hela mitt vuxna liv så har jag aldrig känt mig vilse. Jag har alltid bott där jag bott och känt mig trygg i alla mina hem och inte reflekterat mer över det.
Men så plötsligt en dag hände det en sak. Från ingenstans uppenbarade sig en trygghet och jag hittade hem för första gången. Nu vet jag vart mitt hem är någonstans. För första gången i mitt liv kan faktiskt förstå och relatera till hur det känns att ha hemlängtan.
I mitt fall är ett hem inte en plats, utan en person. När jag är ifrån henne så får jag nu uppleva känslan av hemlängtan men också hur det känns att faktiskt äntligen ha hittat hem.
Missa inte avsnitt 50 av Spökpodden. Släpps torsdag 6/8 – lyssna här