Den Skrattande Skuggan
Det var en mörk och stormig natt när jag först mötte den skrattande skuggan. Jag var ensam i mitt rum, med endast en levande ljus för sällskap, när jag hörde ljudet av fotsteg i korridoren. Först tänkte jag att det var min betjänt som kom för att väcka mig, men när jag öppnade dörren var det ingen där.
Jag började känna mig orolig och gick ut på korridoren för att se om någon var där. Det var då jag först såg den – en skugga som rörde sig på väggen framför mig. Den rörde sig snabbt, som om den försökte undkomma mitt synfält, men jag lyckades följa den med min blick. Då hörde jag det – en hög, skrattande röst, som verkade komma från skuggan själv.
En fruktansvärd oro i min kropp och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag följde efter skuggan, men den försvann snabbt in i mörkret. Jag gick tillbaka till mitt rum, skälvande av rädsla, men skuggan följde mig. Där kunde jag se den röra sig runt mig, som om den väntade på något. Men vad?
Jag försökte att ignorera skuggan och fortsatte med mitt arbete, men den lät alltid höra sin närvaro genom sitt höga, hånfulla skratt. Vidare kunde jag inte sova på natten, och mina dagar blev en mardröm. Jag kände att jag höll på att tappa förståndet.
Så en natt, när jag satt ensam vid mitt skrivbord, kände jag en kall vind svepa genom rummet. Plötsligt såg jag skuggan igen, fast denna gång var den annorlunda. Den hade förvandlats till en person, med en blek och skrattande ansikte. Skrattet var förfärligt – det ekade genom mitt huvud och jag kände mig som om jag skulle gå sönder.
Beslutet
Jag visste att jag inte kunde leva med denna skugga längre. Jag beslutade mig för att konfrontera den, trots risken för min egen död. När jag närmade mig den, började den skratta högre och högre, tills det kändes som om hela huset skakade av ljudet.
Och sedan var den borta. Skuggan försvann i en dimma av rök och återvände aldrig igen.
Jag har aldrig glömt den skrattande skuggan och det hemska ljudet av dess hånfulla skratt. Det var som om den ville ha mitt liv, eller åtminstone min själ.
Och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna glömma den. Var den bara min fantasi, ett resultat av mitt sinnes ödeläggelse? Eller var det verkligen en ande, som sökte hämnd för något jag hade gjort i mitt förflutna?
Jag har lärt mig att leva med ovissheten och rädslan. Men ibland, när jag tänker på den skrattande skuggan, kan jag inte låta bli att undra om den någonsin kommer att återvända och kräva sin hämnd.
Nu, år efter min första möte med den skrattande skuggan, har jag aldrig glömt hur den gjorde mig rädd. Men jag har också aldrig glömt hur den lämnade en känsla av mystik och underverk i sitt eftermäle. Ibland undrar jag om det var en förebådelse om något större, något som ännu inte har avslöjats för mig. Eller var det bara en annan av livets oförklarliga gåtor, en skugga i natten som inte hade någon verklig betydelse? Jag vet inte. Men jag är fortfarande fascinerad av den, även om jag också fortfarande är rädd för den.